Dagen, eller snarare natten, började med att jag steg upp kl 03:45 för att snabbt göra mig klar att bli hämtad av taxi på busstationen klockan halv fem. Jag rafsade ihop grejorna och hoppades jag inte skulle glömma något, jag kan inte säga att det känns helt lugnt med det när man både är så sömnig och vill sova så länge som möjligt. Det brukar liksom inte vara  den bästa av kombinationer. 😉

Flygtaxin lämnade stan snart nog, och chaffisen försökte få sig en morgontidning innan vi drog iväg, men den hade inte ens hunnit komma. Vi åkte iväg i snömodd med ett par ytterligare passagerare som också drabbats av olyckan att resa den här tiden!

Väl på Kallax flygplats träffade jag min kollega som jag skulle resa ner med, och sagt och gjort var vi på väg ner till Arlanda. Jag skickade några snabba sms innan jag stängde av mobilen och försökte få mig en blund. Vi landar på Arlanda och tvingas ta oss hela långa vägen till Terminal 5, Gate 1, och eftersom det var viss väntetid till planet till Gardemoen, hade inte ens ett plan till Tallinn hunnit iväg där innan. Vi funderade kort på om vi skulle göra en 180-gradersvändning här och bli Torsk på Tallinn istället. Men vi fastslog snart att vi nog inte skulle ta oss förbi hon den där attans kvinnan som stod i boardingkontrollen…

Tack vare tiden vi hade till godo här, tog jag tillfället i akt att låsa in mig på toa och göra saker killar gör innan de förbereder sig för något stort. Nämligen köra en sådan där ”klistrig rulle” för att få av sig en förjäklig mängd vitt DUN som fastnat överallt på mina nya svarta byxor. Gahh! Det var överallt från topp till tå, både fram och bak på rumpan, herregud. Och inte hade man kostat på sig en spegel på toan heller. Hmpf. Nåja, fem meter klisterrulle senare och jeansen såg som nya ut! Och jag ska aldrig mer ha min avdunande vinterjacka i knäna igen, och noterar att jag dessutom måste kolla upp spruckna sömmar.

Avfärd från Arlanda, och resan gick bra. Vi letade oss ut från Gardemoen flygplats och åkte flygtåg till Oslo, det tog väl kanske sisådär 20 minuter. Väl framme låg hotellet nästgårds till centralstationen, verkligen in your face. De hade gjort det lätt för oss, norrmännen! 😀

Vi började med att luncha där, och sedan följde bl.a. en introduktion av vilka vi var, och en presentation av vår produkt. Vi lyssnade också till lite olika föredrag som hölls av norrmännen. Till slut var klockan eftermiddag, och jag gick och bytte till mina finkläder, och vi gav oss ut på en hyfsat lång promenad till Aker brygge guidade av en norrman, där vi skulle hålla till resten av kvällen. Oslo slog mig som en ganska vacker stad, framförallt fick jag vibbar att det är ett rikt land; även om lyxen inte var så påträngande låg det liksom i bakgrunden hela tiden.

På plats på utestället Latter såg vi till att börja med enmansshowen Lene for President, men det är svårt att hänga med i svängarna med norsk komedi då man ägnar så mycket tid åt att tänka ut vad ord betyder. Helt klart svårare att hänga med i det rappa tempot där än i ett vanligt samtal. Oftast skrattade norrmännen medan vi satt tysta, men visst fanns det ju ögonblick när man var med också. 😀

Efter den showen var det mingel i ett eget rum i källarplan med alla vi ca 50 personer som var där (vi var ca 80 på konferensen) med mousserande vin. Sedan drog vi ett antal trappor uppåt för en sen middag vid två långbord, där vi presenterades med en trerättersmiddag som bestod av chili- och koriandergravad hälleflundra med apelsin- och morotgele till förrätt (morot heter gulrot på norska ;)), oxfilé på stekt svamp, babyspenat, sötsur sås, och tomatconfit till huvudrätt, och en rabarberconsommé med vit chokladmousse och lakritsglass till efterrätt. Det var värst! Haha, var galen i glassen, lakritsfreak som man är. 😀

Vi pratade med norrmännen vid matbordet hela kvällen lång med ett antal glas vin, både röda och vita, serverade under middagens gång, och vid ettsnåret var det dags att gå hem, dödstrött! Jag skickade några sms till, och däckade i hotellsängen. Det var kul att hälsa på dem, och de gav intrycket att vara som en stor glad familj trots det stora antalet anställda, så det får ses som ett gott betyg, och nog det viktigaste jag tog med mig hem därifrån. Sådana saker som är så svårt att känna vibbar av på distans över telefonen eller, än värre, mail, men ändå så viktigt att det är på ett företag.