friska vindar kyler min kropp
vita vidder kring varje topp
flämtningar, osäkerheten främjas
i denna miljö som inte kan tämjas

rusar, skyndar i obarmhärtighetens hjärta
skyndar från min förgätna smärta
rusar in i denna vita dimma
irrar i jakten att förnimma

slutligen tar mina krafter slut
min rygg bildar sin trötta kut
jag känner min kropp sakta stupa
mina flämtningar börjar bli djupa

jag ligger mitt i ingenstans
tror att jag är utom sista chans
när mitt hjärta plötsligt börjar brinna
då jag ser en silverprydd kvinna

min kropp stärks av värmande åtrå
och himmelen som nyss var askgrå
tänds till den ljusaste azurblå
jag fattar hennes hand, mitt halmstrå

lekande lätt flyger jag upp med ett ryck
och min blick följer hennes minsta nyck
hon tittar på mig intensivt och börjar tala
när jag ser henne som min räddande svala

”Känn dig inte ensam,
ty varje flinga som faller på din kropp
är vinterns tår som ska ge dig hopp.”

”Känn dig inte motgången,
ty varje vind som är dig ogynnsam
kan också segla din skuta fram.”

”Känn dig inte utan hopp,
ty efter varje dimma kall och tät,
reser sig ett landskap i majestät.”

”Känn dig inte trött och sliten,
ty tiden har ingen ände,
och sväljer allt elände.”