Bloggen…

Ja, då har jag nu fixat med bloggen igen! Även om jag fick en del positiva kommentarer om det senaste utseendet, så blev jag själv allt mindre nöjd med den. Jag tror framför allt eftersom jag är ganska minimalistiskt lagd själv, och då i synnerhet på webben där man annars besudlas med sådana mängder reklam. Och är det inte reklam så är det skrikande färger på kvällstidningar. (vad är det med kvällstidningar egentligen!?)

Så nu har jag skapat en oas på nätet här, känns det som. Jag kommer kanske att sätta lite mer krydda på den senare igen, men ska nog försöka behålla den i den här riktningen den här gången. Ernst-mode: ”Jag vill göra bloggläsande till en njutbar upplevelse!”

En stor förändring jag gjorde innebär att sidofälten här döljs så länge man inte pekar på dem. Min tanke under den här omdesignen som jag har låtit Ullis genomlida de senaste kvällarna har varit att det ska kännas ungefär som att läsa brev. Att bemöta läsbarhet och sålla kraftigt känns modernt och fräscht! Men aningen ”roligare” än så här kanske den ändå kommer att bli så småningom, som sagt. Jag måste bara fundera vidare på hur. Jag måste göra något åt den kvarvarande engelskan på min blogg också.

… och vi!

Annars har väl inte så mycket spännande hänt i mitt liv sedan senast. Jobbet fortskrider och jag fortsätter att hoppas att jag ska bli klar med det här projektet ganska snart nu, eller åtminstone få det på ett par stadiga ben. Kompletterande jobb kan nog fortsätta in i april, men det vore väldigt bra att bli klar med det viktigaste nu.

I övrigt fixar Ullis bäst hon kan hemma för att fördriva tiden i väntan på anställning, och jag hoppas verkligen att det ska hända något där snart, eftersom det skulle hjälpa till att lösa knutar med att resa hit med barn, eller tvärtom.

Det är jobbigt för en kille som tycker om en tjej mycket att ha den här typen av tryckande hjälplöshet hängande över sig, och jag önskar verkligen att jag hade haft dessa värdefulla ”kontakter” för att ge henne skjuts in på en arbetsplats. Allt jag vill ha är en tjej som kan träffa sina barn så ofta hon vill med en sysselsättning där hon kan ge av sig själv till samhället på dagarna och känna sig behövd. Det känns inte som så mycket begärt, så jag hoppas vinden vänder snart.