Hej bloggen!

Jag skriver inte så ofta som jag gjort här, men det beror mycket på att jag har Ullis så nära mig nuförtiden, vilket gör att bloggandet blir mer något jag får mana mig till att göra. Tidigare var det mer naturligt att halka in på den efter msn-chattandet. Däremot vet jag ju att jag har åtminstone ett par trogna läsare, så jag gör försök då och då att hålla bloggen vid liv!

I morse vaknade jag och Ullis till regnsmatter på rutan bakom den nerdragna rullgardinen i sovrumsfönstret, och vi förstod redan då i mörkret att vädret skulle likna valborgsmässoaftonens. Och mycket riktigt, grått, grått, och regnigt, ackompanierat av ett fåtal ynka plusgrader. Nåja, som Ullis sa, det är åtminstone bra på ett sätt – att det hjälper den kvarvarande snön på traven att försvinna. När det har hunnit in så långt som i maj månad, börjar man ju vara lite smått välkomnande till varmare tider.

Hursomhelst, vi var ju ändå tvungna att hitta på någonting, så här på helgen. Så sagt och gjort rörde vi oss snart nog iväg till Golden Dragon, där jag åt en smakrik tandooribiff och ris, där vi fick påfyllning med ris, och vi nästan åt ur påfyllningen av ris också. Hungriga, vi? Eh, ja, vi var väl det, litegrann sådär!

Vi vaggade senare iväg till ICA där det bl.a. bjöds på lavarökt skinka, vi gissar på att den kom direkt från Ej… Eij… Eyjafjallajökull. Mina ögon fastnade på en choklad med salmiakfyllning, så den kom med förutom yoghurten, pålägget, och en del annat som vi köpte.

Väl hemma igen och berikade med en massa energi från middagen (eller nåt!), så satte vi äntligen upp ett gäng med tavlor och min fackla, fyllde på den med lampolja, och tände på!

Och där är vi nu, kan man väl säga. Vi sitter med två chipsskålar, Ullis med en öl, och jag med en blå dryck som bygger på blå curaco, sprite, och citronjuice. Jag sitter och lyssnar på irländsk sång framförd av Dolores O’Riordan i Ode to my Family, och har det allmänt bara bra. Alldeles strax börjar Kvartet Skatan på SVT1 i en ny säsong, som ju inte får, bör, eller ska missas!

Till sist skickar jag ett gäng stärkande tankar till Kexet som har det så jobbigt nu. Varför det ska vara så tufft för de som förtjänar så mycket bättre är en gåta, men jag tror och hoppas att även den uppförsbacken ska klaras av tids nog. Det måste gå, för det finns bara en plats den mysiga tjejen förtjänar — på en avkopplande väg nerför, i strålande solsken.

Anna Ternheim har nu tagit över, till Black Sunday Afternoon. Till hennes röst i lurarna säger jag hej för den här gången! Ha en fortsatt fin första maj!