Egentligen ter sig verkligheten ganska knäpp, men samtidigt varm och en gnutta mer kamratlig och förståelig, när den i ens huvud förenklas till de enkla individer vi är! När orsaker till komplexa beteenden benas isär till deras beståndsdelar. Egentligen byggs ju komplexa samhällen upp av en kombination av grundläggande psykologi, och en salig blandning av personligheter.
Allt det här låter ju torftigt teoretiskt, men det roliga i det hela är ju att supportkillen på Telia kanske låter lätt stressad och kämpar för att förtrycka det, eftersom han blev bajsnödig under samtalet! Eller kanske är chefen ovanligt bekymrad, eftersom hon bråkade med sambon innan hon gick till jobbet och nu har dåligt samvete. Projektplaneraren som alltid har god framförhållning i tankegångarna, eftersom han som liten pojke fick lära sig vikten av att planera av sina föräldrar, för att inte göra sig av med veckopengen så fort. En svensk mästare i friidrott som blev det eftersom hon blev utstött som barn och ägnade all fritid åt träning istället, och nu dels gråter på pallen till nationalsången eftersom hennes hårda arbete gett resultat, dels eftersom hon nu är någon.
Egentligen är det överraskande att vårt samhälle fungerar så väl som det gör, när vi som individer samtidigt har så enkla behov. På individnivå låter det som att slumpen styr mycket i var vi har hamnat, men samtidigt fungerar samhällen i ett större perspektiv ändå enhetligt och åtminstone hyfsat förnuftigt. Jag tror inte att vi har kommit dit vi har som de framgångsrika varelser vi är genom vår intelligens, men genom vår förmåga att samarbeta. Eller som Arthur C Clarke sade: ”It has yet to be proven that intelligence has any survival value.”
