Startskottet

Startskottet för mitt fotointresse tror jag ljöd någon gång strax efter att jag hade kommit hem efter min jobbresa till Kina, alltså i oktober 2008. När jag gick igenom min fotoskörd med bilder tagna med min kompaktkamera Olympus µ Digital 500 såg jag hur många bilder hade blivit skakiga eller gryniga så snart det hade mörknat utomhus en del. Ibland hjälpte det en aning med blixt, men det är ju inte alltid man vill skapa ”helljusbilder” på människor, och den nådde inte heller alltid fram till det jag ville fotografera. Någonstans där ”klickade” något inombords hos mig, och plötsligt insåg jag hur mycket högre krav jag ville kunna ställa på mig själv, och kameran kändes genast som ett hinder för att kunna komma dit jag ville. Tyvärr insåg jag kamerans begränsningar på allvar först efter resan, men med den erfarenheten i bagaget, så bestämde jag mig för att köpa min Nikon D90 med ett 18-55mm objektiv den 24 november 2008.

Sedan började jag komma loss på allvar! Jag kommer ihåg hur jag nöjt hörde slutarljudet av första kortet jag tog med systemkameran, och ännu mer nöjt såg resultatet på displayen. Det var ingen tvekan om att jag nu skulle kunna börja hitta nya vägar att utveckla mig på.

Bekvämlighet

Jag kände mig snart ganska begränsad av den maximala zoomnivån på 55mm på mitt första objektiv, och köpte så småningom ett allroundobjektiv på 18-200mm. Närmare bestämt ett Nikon Nikkor AF-S DX 18-200 ƒ/3,5-5,6 G IF-ED VRII. Det har en rad nackdelar som kommer sig av att zoomomfånget är hela 11x (fototeknik handlar alltid om kompromisser), bl.a. att det inte håller den optiska kvalitet som objektiv normalt brukar göra, men bekvämligheten är däremot oslagbar. Allt från inomhusfoto med korta avstånd till motiven, till gatufotografering hanteras galant. Och, med handen på hjärtat, så kan dess svagheter som t.ex. distortion som uppstår vid fullt utzoomat läge, eller de ”mjuka” kanterna vid fullt inzoomat läge, båda justeras bort i ett bildbehandlingssteg i efterhand med gott resultat, om man skulle vilja vara noga med bilder man blivit särskilt nöjd med.

Nya utmarker

Efter några hundra fotografier började jag bli intresserad av att utforska ett område jag fortfarande inte djupdykt i – makrofotografering. Så sagt och gjort köpte jag ännu ett objektiv – ett Tamron SP AF 90mm ƒ/2,8. Jag har sedan dess också kompletterat med ett Gorillapod-stativ, som trots allt behövs eftersom det lätt blir väldigt skakigt och svårkontrollerade fokusdjup annars (att motivet hamnar ur fokus eftersom du stod och balanserade din kamera typ fem centimeter för långt borta).

Objektivet har vunnit en rad tester, och håller väldigt hög kvalitet, så hindret är nog inte så mycket där, utan snarare att man måste ta fram sin konstnärliga sida för att överhuvudtaget inse var motiven finns. Den lilla världen är ganska olik den stora, särskilt när det gäller vad som funkar eller inte funkar i bild.

Utveckling genom begränsningar

Nu senast har jag kompletterat min uppsättning objektiv med ett som nu innehar den klart högsta optiska kvalitén, men samtidigt är det också ett av mina mest begränsande. Likt mitt makroobjektiv så saknar det helt och hållet zoom, men å andra sidan är det otroligt ljusstarkt. Objektivet i fråga är mitt Nikon Nikkor 50mm ƒ/1,8 D. Med detta är handhållet foto mitt i natten inget större problem. Inget skak, och inget brus att tala om heller tack vare min kamera som har bra brusreduceringsegenskaper.

Däremot måste jag ju, pga bristen på zoom, röra dödköttet lite mer för att fånga motiven som jag vill! Det här är däremot egentligen en fördel enligt många fotografer – när man rör på sig tvingas man tänka mer konstnärligt på hur man egentligen vill ha något, än om man bara skulle ha skruvat på en zoomring. Så resultatet kan bli bättre av psykologiska skäl.

Idag

Efter att ha täckt in alla dessa kategorier av foton, så har jag inget objektiv som jag i dagsläget funderar på. Det skulle i så fall bara vara ett ultravidvinkelobjektiv för att fånga ovanligt stora omfång med ett enda foto. Däremot känns det inte alls så brådskande, eftersom det finns helt fantastiska program som sammanfogar flera bilder till ett enda i panoramaform, och där passar nog rentav mitt ljuskänsliga 50mm-objektiv bra.