Den svarta natten har sänkt sig över staden här efter ännu en dag med hög, frisk, och kall luft. Ullis sitter bredvid mig och tittar på nostalgiska TV-klipp på YouTube som Barnjournalen och Boktipset.

Porträtt.

Och själv sitter jag och lyssnar på musik på Spotify, som vanligt när jag bloggar. Det är underligt hur man fungerar, hur musik på något vis stimulerar virrvarret till neuronnätverk i mitt huvud till att skapa en källa av inspiration, men även hur den ofta effektivt penetrerar de vanliga känslobarriärer jag upprätthåller och gör en själv upprymd, glad, eller ledsen. Musik är inte passivt för mig när jag lyssnar på den så här i lurarna, utan den väcker verkligen upp det djupaste i mitt inre.

Havet.

Själv är jag en allätare, och har alltid varit det. Jag började intressera mig för musik på allvar ganska sent, och var nog närmare 18 än 15 år. Innan dess använde jag ju så mycket tid till att intressera mig för datorer! Efter det har min karaktär att vilja utforska, undersöka, kategorisera också låtit genomsyra mitt musikintresse. Det finns något smått fantastiskt på en rent organisk nivå i att den logiska vänstra hjärnhalvan jobbar för högtryck för att hitta saker man är intresserad av genom att använda tidigare erfarenheter av musiksmak, allt för att tillfredsställa den högra hjärnhalvans smak för estetik, och musikaliska mönster. Och helhetsintryckat av detta intensiva arbete uppfattas i motsats till vad man skulle kunna vänta sig som ren och skär avkoppling och njutning. Vissa säger att Guds vägar äro outgrundliga, men naturen sköter verkligen också den här punkten bra.

Reflektion i stillhet.

Nåväl, även om jag betraktar mig själv som en allätare, allting sammantaget, så har jag ju däremot förstås preferenser. Även om jag uppfattar min åker av musik som en källa till inspiration och avkoppling, gillar jag särskilt elektronisk musik (någon överraskad? nej, trodde väl inte det), men den måste ha karaktär, precis som ett pianostycke måste ha. Bland musik jag gillar hör artister som The Knife, en av de klarast lysande stjärnorna på vår elektroniska musikhimmel på senare år och som bör betraktas som en svensk stolthet. De karvar verkligen ut sin nisch med en unik precision. Andra är Röyksopp, som för mig helt enkelt lever på att de är så otroligt bra på att ge värme till något så kallt och hårt som eletronica. De omfamnar sin genre, och det hörs så tydligt att de gör det med glädje, glöd, och inspiration. Sedan har vi också Trentemøller och Assemblage 23, med den senares sylvassa låttexter. Eller varför inte israeliska Infected Mushroom med deras psytrance, fylld till bristningsgränsen med energi och där de på något vis trots detta även lyckats pumpa in härliga melodiösa rytmer. När jag talar elektronisk energi får jag förstås inte heller glömma Aphex Twin, den ständiga bakgrundsfiguren som rör sig i utmarkerna och har i allra högsta grad varit med och utvecklat elektronikgenren till vad den är idag. Den artist vars musik jag ofta känner ligger i gränslandet för vad som är lätt att ta till sig. Men det är ju där jag tycker att han också ska vara för att göra sitt jobb med sin väldiga estetiska intelligens.

Många droppar små…

Det var ett fragment av hur jag betraktar en liten del av musiken jag gillar. Den del som inte innefattar den skickliga pop som Lady Gagas, eller värmande mysig musik som Winnerbäcks, moderna klassiska verk av Vangelis, nostalgiska höjdare som Pet Shop Boys eller Scorpions, eller drömmandet av Laleh.

Men ändock ett fragment. Som precis har fyllt ett bloginlägg.

I lurarna: Genreöverspännande från Bergen, Norge med Ugress – Manhattan Sapphire.